Angela skrev ju här om dagen att killen som satt bredvid mig på bion kunde vart min Prince charming. Nu tror jag faktiskt inte att det var han men det fick mig att tänka till lite grann. Angela är så smart, hon inspirerar mig och får mig alltid att tänka till lite extra. Hur gör man då för att träffa en man? I min bekantskapskrets kan jag nästan inte komma på någon som inte träffats genom vänner, eller så har det vart vänner tidigare Jag tänkte efter lite och insåg att jag känner nog inte någon som bara har träffat någon sådär av slumpen, liksom ödet.  Jag är inte bättre själv. Jag har aldrig ögonen öppna för att leta romans. Jag känner inte att jag behöver det nu, men man kanske ändå borde öppna ögonen. Tänk om Prince charming går förbi? På stan, på krogen eller i affären.

 Jag kom på en vän till mig nu, som inte träffat sin man genom gemensamma vänner. Det är världens love story tycker jag. Denna gång var jag inte med, men jag har fått det återberättat flera gånger. Hon är vid havet, på stranden med sina vänner. När vi var på stranden ägnade vi timmar åt att titta på killar. Det fanns ju alltid så många vackra killar när man var yngre. föresten; blir de fula för att det blir äldre? Eller blir man kräsnare med åren? Åter till saken, hon såg i alla fall en kille, som hon senare hittade på efterfesten, (detta var 2005 tror jag). Hon skrev någonting gulligt till honom och sedan så träffades de, och idag fem år senare är det fortfarande tillsammans. Det tycker jag är fint. Det är speciellt.

Jag läste den här artikeln härom dagen. En kvinna och en man berättade hur de träffades. Hon brukade spana på mannen i fönstret på andra sidan gatan när hon stod och rökte. Och han på henne. Det började med en vinkning. Sedan så (en eloge till kvinnan med detta mod) letade hon upp hans nummer på internet och skickade ett sms.  Sedan så flöt det bara på. De skickades sms, cd skivor, affischer, Flaskpost(?) m.m. Och efter ett par månader träffades dem. Och nu är de tillsammans. Det tycker jag också är fint. Det är också speciellt.

Men då undrar jag, hur öppnar man ögonen? Hur blir man en sådan som kan tänka sig att skicka ett sms till killen i fönstret? Eller skall man bara låta tiden flyta och vänta på att man blir uppraggad? För att sedan avvisa? För det är så vi tjejer gör, eller? Jag gör det. Avvisar raggningsrepliker som är för dåliga för att vara sanna, tittar åt ett annat håll, tackar nej till drinkar och skrattar sedan gott när jag återberättar historien för mina vänner. Men är jag bättre själv då? Nej. Angela, nu gifter vi oss. / Sanne