Ligger här i sängen och borde egentligen somna, klockar ringer om 5 timmar. Imorgon tar jag alltså studenten. Och JAG har bestämt att det ska bli den bästa dagen i mitt liv och med den inställningen så borde det bli så. Allt känns jättebra nu!

Även fått jobb med Sanne, den är grym. Inte längre besta hestar, grannar och frugor utan nu även co- workers. Not bad, not bad at all!

Jag ligger givetvis och funderar på livet. Jag funderar bara på att njuta. Så mycket jag ångrat i mitt liv faktiskt. Jag önskade att jag inte tryckt ner mig så att jag kunde fått de betyg jag verkligen förtjänat, närvaron blev svår. Jag vet givetvis att jag klarat det bättre än någon annan i min situation skulle göra. Faktiskt så är det så. Men samdtidigt så har jag så höga krav på mig själv, vilket är bra men det är en snar gräns till att man bara mår dåligt. Man är ju inte kapabel till allt, eller hur?

Man ska vara glad för det man har, sägs det. Där håller jag inte med alls. Man ska alltid sträva högre och vilja mer, annars fastnar du i det du har och kanske aldrig får veta vad du egentligen skulle kunna ha haft. Man ska inte nöja sig, men däremot ska man uppskatta det man har. Jag vet vad jag vill. Nej, snarare vet jag vad jag inte vill här i livet och det är bättre än ingenting.

Det är sjukt hur tiden gått. Jag och Jenny promenerade för Lunnaskolans backe idag, jag har inte varit i landvetter på länge, och vi drog en nostaligtripp. Här gick vi för snart 11 år sedan när vi gick i trean till femte klass. Vi skrattade och pratade minnen om galna sparkcykelresor, lekar i ravinen och hur töntiga vi var när vi var små när man liksom frös ut varandra och tyckte man var ascool med buffaloskor.
Men i skrattet märkte vi nog båda två att det fanns rädsla. Vad fan gör vi nu??! Det har gått för fort!! Vi sa inget, men telepatisk kände vi det nog bara. Varför nämna det uppenbara?

Äsch, fuck off vi kör nu- det går bra nu. Wish me luck, snart gäller det!!! Är det inte lustigt att hur länge man än förbereder sig, så är man tamigfanimej aldrig beredd. Tur är väl det, pirret i magen gör mig levande.
Fyfan vad vi är bra!