På tal om att spinna vidare på vad sofia skrev i sin blogg, vet inte om hon vill ha länkat men aa..
Jag tycket också att det gör ont. När slutar saker att göra ont egentligen? Vad är rätt och vad är fel? Jag har börjat att resonera såhär, är det illa så vill jag inte längre höra. Detta antingen för att jag är för svag eller för att jag är en person som ältar.

Hur släpper man saker? Hur släpper killar saker? Nu är det rättvist, men jag är fortfarande den som bryr mig. Visst det är färskt men hey- öga för öga eller? Men frågan är om man ska tänka så. Får man vara ledsen när man varit lika hemsk? Jag säger nog ja. Jag borde kanske inte få vara ledsen, arg och allt det där för jag är nog inte bättre. Men man ska nog aldrig tappa det där med moralen gentemot sig själv ändå. Man ska ju inte hyckla givetvis.

Men det är sunt att känna. Det är hälsosamt att vara arg och ledsen har jag en gång fått höra. Dagen då du inte känner något är dagen då det är fel. Dagen då du börjar acceptera skit har du kört över dig själv.

Ångest är också bra har jag fått höra. Det är psykosomatiskt som jag så fint fått lära mig. Psyket tar kroppslig form och säger stopp. Och om jag skulle få välja mellan att vara överkänslig eller kall så skulle jag nog välja att vara det första. Det är sunt. Sunt är bra.

Men det är så jobbigt när nyfikenheten gör att du snubblar på gränsen mellan det som gör ont och det som gör mindre ont. Jag vill veeeeeeeeta, men jag borde nog inte göra det för saken bli nog sämre. Ni vet jävla facebook.

Eller?

JAG ÖNSKAR KILLAR KUNDE HA MESIGA MENSCYKLAR ISTÄLLET OCH VI KUNDE HA STENHÅRDA MOUNTAINBIKES. Vi kan väl byta ibland iallafall förfän.



Svaret på eran fråga om jag googlade 'mountainbikes' är ja. Det var skönt att skratta lite. Skitcoola är de. Hahaha.
Svaret på eran andra fråga om jag googlade 'menscykel' är ja. Men det kom inte upp någon blodig cykel som jag så kul föreställt mig utan gravvemagar så jag bangade helt enkelt.