"Just gonna stand there
And watch me burn
But that's alright
Because I like
The way it hurts
Just gonna stand there
And hear me cry
But that's alright
Because I love
The way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie"

Så går den första versen i låten "Love the way you lie" med Eminem och Rihanna. Ibland, men bara ibland kommer sådana låtar med ett innehåll som tröstar dig eller lär dig om livet bättre än din egen mamma eller ja kanske t.o.m en psykolog.

Jag önskar, jag önskar att jag inte gillade att bli sårad. Att jag hade högre standard, för vad det känns att jag utsätter mig för ibland vill jag inte ens utsätta min egen fiende för. Men då är frågan.. Varför serverar jag mig själv någonting jag inte ens skulle ge till hunden?

Jag har på något sätt byggt upp en förutfattad mening att älskar man sig själv och verkligen värdesätter sig själv, ja då är man en bitch. I mina ögon är det viktigare att tillfredställa min omgivning än mig själv. Jag lyssnar. Och jag lyssnar. Jag förstår. Och jag förstår lite till. Jag förstår att när jag ringer upp någon när jag är riktigt jävla nere, för en gång skull ringer upp någon för att berätta allt jag inte berättat för någon, då förstår jag att du hellre vill diskutera ditt nya nagellack. Eller prata skit. Och pang bom så la vi på för att du sa "Vi hörs imorgon, okej?". Ja säger jag, för varför vill jag störa dig? Eller ja, jag ringde ju upp men jag fick aldrig en syl i vädret. Och gick din tröja sönder idag och beter dig som att det är the end of the world, ja då lever vi helt olika världar. Du kommer ju inte att kunna trösta mig då, eller? Jag vill ju inte skrämmas.

Fast det finns egentligen inget du i sammanhanget utan problemet är ingen mindre än jag själv. Jag har satt mig själv, i stor del så har man faktiskt det, antingen så ändrar man det eller så slutar man fan att gnälla. Har man inga förslag så ska man inte klanka på andras- noterat från gamla klassråd där man gnatat om vad fan man ska göra med klasskassan.

Jag har mått så jävla bra, helt jävla sjukt. På sätt och vis kände jag i mig att det var för bra. Förstår ni? När man är så rädd att nu faller det. Kan man aldrig få njuta?

Jag har alltid ansett mig lillgammal och dessutom alltid fått höra det. Men nu vill jag inget hellre än att ligga i mina föräldrars armar och gråta för att ungjäveln på gården snodde min hink och spade. Jag vill inte bli stor. Och jag är så förvirrad för det är detta jag längtat efter i hela mitt liv känns det som, att bli vuxen.

Allt snurrar. Du krossade mig igen. Ni kanske man ska säga. För senast en vecka sen trodde jag att jag skulle kunna äga världen, idag tvivlar jag på hela min existens. Jag önskar att jag var kallare och inte brydde mig. Det är ju tydligen den stilen som funkar här i världen.

Godnatt, och tja igen. Det var ett jävla tag sen. Skönt att spy ut sina tankar. Förhoppningsvis spolas dem ner här och nu så jag kan återgå till mitt riktiga jag. En jävla glädjeälskare helt enkelt. Man e la göteborgare enna.

Avslutningsvis säger jag "Om du inte älskar dig själv, vem fan ska då göra det?" som mina mamma lärt mig men som jag inte fått print på bara.